Att bara ha ADHD suger

Ja, undra om ni verkligen kommer ihåg vem jag är. För det var sjukt längesen vi sågs sist. Men jag tänkt varje dag på bloggen min om den ska slängas eller och jag ska börja uppdatera igen. Men om jag skulle slänga den skulle jag ångra det efter en dag och om jag ska börja uppdatera igen, vad ska jag skriva om? Jag har bara under min bloggtid skrivit om vad gjort den dagen. Inga tankar och känslor. Om jag skulle vara en helt främmande person och besökte min blogg då skulle jag tyckt att den inte hade någon mening. Man skulle inte kunna känna igen sig om man läste mina inlägg. Sådana inlägg vill ingen läsa. Så nu har tänkt en stund vad jag ska skriva om. Så den får en handling. Mina djur har redan en blogg så det blir inte det. Hmm, vad ska det bli? Jag tar det från början:

Jag föddes 9 juni 1997. Klockan sju på morgonen. Mamma och pappa grät av lycka, tror jag. Kanske inte pappa då. Jag var en spinkig liten tjej. 

Jag kom hem till min säng och bodde då på en gård i Linghem, Ekenberg hette det. Där både jag, min mamma och pappa med vår hund Ronja. Två år gick och en liten lillebror kom till världen, Ludwig. Han var söt, liten och var jättesnäll. Världens sötaste lillebror! När han kom flyttade vi in till en lägenhet i Norrköping. Vår hund som har sprungit in och ut som hon ville ute på landet vantrivdes i en liten lägenhet. Så hon fick bo hos min farmor. Åren gick och 2001 flyttade vi till Kimstad. Då var jag 4 och lillskiten 2. Vi började på dagis båda två. Jag fick världens bästa dagisfröken. Sonja! Hon hjälpte mig och stöttade mig varje dag. För jag var aldrig med kompisar. Jag satt bara hos fröknarna och var med dom istället för barnen på dagis. Åren gick och jag hade inte förändrats. Jag kunde inte sitta still på samlingen. Jag kunde inte gå från samling till ut. Jag gjorde andra saker innan jag kom ut. Jag var mycket impulstyrd och bet sönder saker. När jag började skolan blev det mycket jobbigt och jag var jämt sur och arg när jag kom hem. Skolan tog så mycket energi så att jag inte funkade hemma. Men jag hade en jättebra lärare som förstog mig och jag gjorde allt med henne. Mariette hette hon. Hon gjorde så att allt i skolan flöt på. Men än visste ingen varför jag inte var som dom andra barnen. Mamma sökte till ett test som skulle visa varför jag var annorlunda. Jag fick sätta den stora klossen på den lilla. Det var jättekul. Efter ett tag fick jag veta att jag hade ADHD. Jag var jättestolt. Jag sa det till hela klassen dagen efter. Klasskompisarna förstod mig bättre när mamma kom och berättade vad ADHD var. Jag blev en del i klassen och fick kompisar. Jag var då 7 år. Jag älskade skolan och tyckte den var jätterolig. 

När jag började trean så hände det något. Det kom en ny kille till klassen. Jättespännande ju. Han presenterade sig och vi fick berätta vad vi hette och lite om oss. När det var min tur sa jag mitt namn och att jag ADHD. Han sa inget och accepterade det. När en termin hade gott började han fråga mig frågor som jag aldrig hade fått förut. ”Varför är du inte som oss” Vadå? Jag är väl en människa också. Eller? Jag började titta på mig. Ja, det är jag. Fem fingrar och fem tår. Jag förstod inte vad han menade. Men mina kompisar svarade åt mig och sa att hon visst är som oss. Jag glömde det snabbt. Killen fick kompisar i klassen och blev ”det coola gänget”. Dom som hade alltid varit mina kompisar var med den nya killen. Dom lyssnade på killen och han pratade mycket om hur konstig jag var. Han började kalla mig ADHD-unge och andra fula ord. Det gjorde medlemmarna, mina föredetta kompisar också. Gänget blev större och större. Han fick folk tänka som dom aldrig gjort förut. Han fick dom att förstå att jag är annorlunda. I fyran hade jag bara två kompisar kvar och resten var mina fienden. Jag blev puttat för att jag inte kunde det dom ville. Jag blev slagen när jag inte gjorde som dom sa. Jag blev siktad med en soft-airgun för rolighetens skull. Jag mådde skit och var nära på att sluta och byta skola. 

Det började gå åt rätt håll när det skapades en mobbningsgrupp på skolan. Killen fick en lärare som gick bredvid honom. Men ändå var det någon gång per dag som han sa något dumt eller gjorde något dumt. Jag kände mig tryggare när det fanns någon att prata med om det. I femman var det nationella prov och jag hade det svårt och jobbig. 

Men jag fick ingen hjälp fast mamma och pappa bad om det flera gånger. För jag hade inte asperger eller autism som man måste ha för att få hjälp hemma och i skolan. Jag hade bara ADHD. Så jag kämpade på hur mycket jag än kunde men det gick inte. Jag kunde inte nå upp till dom målen som vi satte utan hjälp, som jag inte fick. När vi fick resultaten på nationella provet såg det dåligt ut. Mamma och pappa tyckte att jag skulle gå om för att få en ny chans. Men det var kört, jag kunde inte. Jag kämpade på så jag fick huvudet och blev jättetrött. Men jag behöver en person som sitter brevid och säger vad jag ska göra och stöttar mig. Men jag fick den inte.

Jag gav upp, det fanns inga hopp på att klara skolan utan hjälp. Skolan gick sämre och sämre. Jag mådde sämre och sämre. Jag blev allt argare i skolan och hemma för jag inte kunde något. Jag åkte till Jonas för att tänka på döden. Då tänkte jag mycket på döden. För om jag inte får hjälp när jag skriker varje dag på hjälp. Hur ska det gå i mitt liv efter skolan. Jag kommer ju alltid ha mina problem kvar om jag inte får hjälp. I mit huvud hoppades jag på att jag hade autism eller asperger. För då fick jag hjälp. Så himla orättvist. Om jag nu har autism eller asperger så får jag hjälp. Men då får jag hjälp med samma problem som jag hade när jag bara hade ADHD. 

På vårterminen på den ”andra” femman så gjorde jag ett nytt test som när jag skulle kolla om jag hade ADHD. Men nu på att kolla om jag hade något mer än ADHD. Som autism eller asperger. Jag blev klar med mina test och hoppade på det bästa. Veckorna gick och tillslut fick jag ett besked. Jag skakade för att jag skulle få veta om jag skulle få hjälp. Det visade sig att jag hade Autistism liknade tillstånd. Hela jag skuttade, jag kommer få hjälp med allt som jag har svårt med. Hjälpen skullen komma efter sexan. Jag kunde vänta sa jag. För nu vet jag iallafall att jag kommer få hjälp. Sexan gick snabbt och på sommaren började jag på LSS på Borgsmos Frtidsgård. Jag kom in på skolan i samma hus. Borgsmoskolan, i en liten enhet som då hette Holmsta men nu heter 6-9B. Jag började på ett kortis som heter Frans Blom. Jag går fortfarande på allt utom på LSS. Där är jag bara på loven. 

På Borgsmoskolan trivs som ett moln på himlen. Jag hade världens bästa mentor, Mia. Hon är helt otrolig på att förstå mig. Det är inte många som gör det men hon förstår allt jag gör och vad jag säger. Bättre mentor, lärare, kompis och ”extra-mamma” finns inte någon annanstans på jorden. Nu är hon sjukskriven och jag saknar henne grymt mycket. Men jag åker på helgresor med henne och Peter, hennes man, en helg per månad. Då bor vi på hotell och gör roliga saker i olika städer. På Borgsmo fick jag också min underbara pojkvän som jag än har. 

Nu går jag i nian och ska snart börja gymnasiet. Vissa säger att tonåren är jobbiga och jättetråkig. Men jag mår bättre nu än vad jag någonsin har gjort i mitt liv. Jag älskar mitt liv nu. Har så underbara kompisar, underbar familj och underbara djur. 

Nu har ni fått veta mitt liv och hur mina tankar med ADHD är. Min resa med bara ADHD och utan hjälp. Mitt orättvisa liv. Det är det min blogg kommer handla om nu. Om mina tankar och känslor från hjärtat med ADHD och Autism liknande tillstånd.